Vinterfåglar på Stockholms Ström

• 19 januari, 2016
• no comments

Så fort kylan slår till samlas vinterfåglarna vid Strömbron. Så även de människor som matar änderna och svanarna eller bara vill studera den stora fågelansamlingen där. Och läget är inte fel. Här mellan kungliga slottet i söder, Operakällaren i norr, Grand Hotell i öster och Riksdagshuset i väster forsar Mälarens vatten ut i Saltsjön. Nästan hur kallt det än blir och hur länge kylan än består är det alltid öppet vatten. Ibland det enda i Stockholms skärgård och Mälaren utom farlederna som trafikeras av färjorna till Finland och Estland. Men dessa rännor kan nattetid frysa till under de riktigt hårda vintrarna.

Ringmärkning

Jag har lång och ingående erfarenhet av denna miljö. 1958 började jag ringmärka sjöfåglarna för Stockholms Ornitologiska Förenings räkning och från och med 1960 som ringmärkare hos Ringmärkningscentralen vid Naturhistoriska Riksmuseet. Detta år centraliserades all ringmärkning i Sverige till Riksmuseet. Alltså även den som utfördes vid landets fågelstationer. Matningsflotten vid Strömbron nedanför Karl XII:s torg blev centrum för andfågelmärkningen i Stockholmstrakten.

Under 30 vintrar i följd tillbringade jag här de kallaste och snöigaste helgerna med syftet att ringmärka änder, svanar och trutar. Genom att slänga ut bröd på flotten lockade jag till mig änderna på en dryg meters håll. Därpå ett snabbt kast så var fågeln fångad. På det sättet ringmärktes de flesta svanarna och sothönsen. Och åtskilliga gråtrutar men de favoriserade ostkanter.

Den effektivaste och mest spännande fångstmetoden var betydligt våtare och kylslagnare. Jag stod på huk eller knä vid flottkanten och kastade ut majs eller vetekorn som sakta sjönk. Intill flotten trängdes knölsvanarna i hopp om att komma åt maten. Och det gjorde de delvis. Men nu såg viggarna sin chans. Utanför den myllrande bården av svanar och gräsänder dök viggarna och virvlade förbi på en halvmeters djup och snappade åt sig ett och annat korn. Blixtsnabbt, vill jag nog påstå, drog jag med armen i vattnet och fick med fingrarna tag på någon fot. Genom att fåglarna fångades under ytan var deras tyngd och kraft lägre så ofta fiskade jag upp två viggar. Vid några tillfällen fyra fåglar samtidigt, två i vardera handen. Det kunde endast ske under de absolut kallaste dagarna och då det började skymma. Temperaturen var då sällan högre än – 10 °C. Trots den bitande kylan var ju vattnet varmare och spänningsmomentet högt. Detta och syftet var allt överskuggande för mig.

Antal flygga fåglar märkta vid Stockholms vatten perioden 1960-1987

Under min Strömmen-era ringmärktes inalles cirka 4500 fåglar vari ingick rariteter som en juvenil vittrut (1967) och en juvenil ismås (1971). Ismåsen är fortfarande den enda märkta i Sverige. Dessa fångade jag med en enkel löpsnara med några lockande ostbitar mitt i ringen. Så här fördelar sig mina ringmärkta arter i övrigt.

Knölsvan 640
Gräsand 880
Vigg 1787
Storskrake 154
Sothöna 885

Ringmärkningsåterfynd

Naturligvis resulterade dessa långlivade och urbana fåglar i många återfynd. Både i närområdet men också långväga. Återfynden av knölsvanarna domineras av två områden. Under sommaren rapporterades de främst från Stockholms inre skärgård och sjöarna runt staden. På vintern kontrollerades de i Öresund eller vid Stockholms ström eller växelvis däremellan. Sothönsmärkningarna gav få reella återfynd. De flesta gjorde jag själv som kontroller något eller några år senare på märkplatsen. Sothönan jagas inte vilket också är en del av förklaringen.

Det gör däremot gräsand och vigg. Här är återfynden många. Strömmens gräsänder har ett brokigt utbredningsområde. Från Skansen, Lötsjön och Edsviken till Boden eller Vasa och Utsjoki i norra Finland. Något likartat gäller för storskrakeåterfynden. Innan mina specialmärkningar med ostkanter och långa ”målvaktskast” på flotten visste ingen varifrån vinterskrakarna kom. Men de visade sig att några härrörde från Stockholms yttre skärgård men de flesta rakt norrut. Avlägsna platser på bägge sidor om Bottenviken.

Särskilt riskfylld tycktes vårjakten på vigghannar vara på Åland. En ringmärkning under tidig april kunde resultera i återfynd någon vecka senare från holmarna där. Lite senare kom rapporterna från kustkommunerna runt Finska viken. Men huvudparten av viggarna, de som klarade sig, sträckte på bred front mot nordost. Hannarna först. Honorna någon vecka, tiodagar senare. Mot de vida områdena nära Ishavet. Runt flodmynningarna på bägge sidor om Ural. Men inte så sällan hade viggarna sin hemvist i det finska sjösystemet eller i Karelen. Här redovisas en manuell återfyndskarta jag gjorde 1976 med de återfynd som då hade inkommit.

Det som nu beskrivits får hänföras till mitt påstående ”lång erfarenhet”. Under ”ingående erfarenhet” vill jag kort nämna ett par episoder, bägge rörande sothönsfångst. Denna fågelart gör sällan misstag. Sothönan är ytterst vaksam och iakttar exakt säkerhetsavstånd när den spatserar på matningsflotten. Den lär sig hur långt eller nära inpå jag kan fånga den. Alltså måste jag göra extraordinära kast. Det brukar gå bra särskilt om någon svanrygg skymmer dess skarpa blick. Men vid två tillfällen spelade underlaget ett spratt. En vinter kastade jag mig och lyckades greppa en stor sothönshanne. Bravo! Men vad jag inte noterat var den blankis under halmen som Stockholms parkförvaltning byter ut med jämna mellanrum. Med stadigt tag om hönan hann jag tänka ”DJÄVLAR” samtidigt som jag snyggt och prydligt gled ut i Strömmen. Sothönan blev märkt och jag lyckades ta mig upp och senare hem. Sjöblöt fick jag lift med en polisbil då ingen taxi ville ta upp mig.

Den andra gången var inte bättre! Återigen ett långt kast. Det började bli mörkt och koncentrationen inte den bästa. Nu glider jag inte ut mot vattnet utan mot ett traktordäck som skiljer flotten och kajen. Med hög fart far jag in med näsan före i däcket. Jag bryter näsbenet. Fågeln märks och jag tar spårvagnen till Södersjukhuset efter byte vid Slussen. Där sitter vi 4-5 personer på någon slags skadeakut och väntar på vård. Min näsa pekade åt ena hållet, svullnade snabbt och gjorde ont. De andra hade samma problem. Någon hade kompletterat utseendet med ett igenmurat öga. Väl inne hos läkaren nödgades denne förstås fråga ”Hur gick det till”. Jag svarade sanningsenligt. Men det var lördagkväll på Söder. Han log och nickade. Tvivel i blicken. Särskilt som jag hade redigt med fågelskit på rocken.

Åtskilliga år efter det led jag av att jag tyckte min näsa hade blivit ful. För stor näsrot. Nuförtiden, då min manliga fåfänga dämpats, går jag främst miste om flera snygga glasögonmodeller. De hamnar för högt på näsan.

Det här är uppgifter som har bortåt 50 år på nacken. Totalantalet fåglar är ingen större skillnad mot nu. Inte heller vilka arter som uppträder på Stockholms vatten. Efter idog ringmärkning vet vi nu för tiden varifrån de kommer och hur gamla de blir. Och ganska mycket om flyttningsvägarna.

Vintern 2016 känns bister, när detta skrivs, bidrar med några arter som sällan eller aldrig skådades förr. Här ges några smakprov.

Sångsvan (Cygnus cygnus) – en svensk framgångssaga

Som bilderna visar huserar en familj om två adulta och fyra juvenila vid matningsflotten. De rensar rent från andra fåglar i deras närhet. Från gråsparvar, kajor, skrattmåsar, gråtrutar till alla änder särskilt vid flottkanten där maten läggs ut. Med stor självklarhet och fullständigt respektlöst angriper till och med årsungarna adulta knölsvanshannar som nogsamt viker undan. Att de är dominanta är en mild underdrift. Men det beteendet har gynnat sångsvanen särskilt som deras skygghet för människor avtagit. En lyckosam strategi.

Att vi nu ser sångsvan mitt i Stockholm speglar den framgångssaga arten visar prov på. Under 1920-talet fram till andra världskriget fanns det bara ett tjugotal par i hela Sverige och då endast som häckande på svårtillgängliga myrar längst uppe i norr. Hänsynslös jakt hade bidragit till decimeringen. I Finland var läget än värre. På 1950-talet var den nästan utdöd. Efter fridlysningar och ändrat beteende började stammen växa och häckar idag i alla landskap, även i sjöar och dammar nära bebyggelse. Den skygga ödemarksfågeln från Lappland konkurrerar nu med framgång med knölsvansparen på nästan alla inlandslokaler av typen mindre sjöar och träsk. Sångsvanen föredrar grunda, vegetationsrika vatten med god tillgång på undervattensväxter under häckningssäsongen. Endast i skärgårdsmiljön är den inte etablerad. Där har knölsvanarna åtminstone än så länge en säker reträttplats.

Hur kan expansionen gå till? Isbladskärret på södra Djurgården våren och försommaren 2015 är belysande.

Sedan flera år häckar här ett knölsvanspar. De får årligen ut ungar. Den centralt belägna häckningsplatsen har lärt svanarna att hävda sig väl mot människor, hundar, rävar med flera. Ett tufft och resolut par. Men redan under den tidiga våren (som var mild och snöfri 2015) dök ett sångsvanspar upp i reviret. De körde bort knölsvanarna som påbörjat boförberedelserna. Intensiva fejder utbröt där respektive par lyckades av och an hävda reviret. Inte bara timmar utan flera dagar i sträck. Till slut förmådde knölsvanarna skrida till häckning då sångsvanarna försvann. Men häckningen misslyckades.

Det är troligt att sångsvansparet fann en lämplig häckningsplats. Förmodligen ytterst stadsnära. Kanske är det denna svanfamilj som vi nu finner på Strömmen. Och kanske låter knölsvansparet sig också matas vid flotten. Men denna vinter utan ungar.

För mänskliga ögon kan det tyckas finnas gott om plats för både knölsvanar och sångsvanar ute i landskapet. Men så är det inte. Konkurrensen är som framgått knivskarp. Här har sångsvanen varit särskilt lyckosam de senaste decennierna.

Sedan 1969 är sångsvanen en sörmländsk häckfågel. Efter den första häckningen i Bysjön, Kolmården har arten ökat och spritt sig vidare i landskapet. 1974 noterades första häckningen i Uppland. Pionjärerna etablerade sig på tämligen ödsliga, norrlandslika lokaler. Nu accepteras urbana småvatten av typen Långängssjön på Lidingö, Angarnsjöängen i Vallentuna eller Solbergasjön vid Skärgårdsstad i Österåker.

Såvitt jag vet finns det ingen aktuell uppgift om hur många par som häckar i Sverige. Vid den senaste rikstäckande häckfågelinventeringen år 1997 beräknades den svenska populationen uppgå till 3 800 etablerade par och arten häckade då i samtliga svenska län. Senare uppgifter nämner drygt 5000 par i landet. Som utvecklingen skett den senaste 10-årsperioden tror jag att även det är en underskattning. I Finland anses beståndet numera vara 5000-7000 par. Sångsvanen är Finlands nationalfågel, liksom landskapsfågel för Norrbotten.

Sångsvan – näbbmönster och svanhybrider

Den allt tätare kontakten under häckningstid mellan knölsvan och sångsvan har sällsynt resulterat i att de två arterna hybridiserat. Jag har själv (ännu) inte kommit i kontakt med sådana hybrider.

På hemsidor som http://www.ointres.se/knolsvan.htm beskrivs karaktärerna för både föräldrakombinationen sångsvanshona x knölsvanshane och knölsvanshona x sångsvanshane. Som väntat överensstämmer respektive hybridavkomma mest med sin moder. Men särskilt hybriden (sångsvanshona x knölsvanshane) är utseendemässigt så pass avvikande från de båda arterna att fältbestämning inte bör vara svårt, medan exempelvis juvenil hybrid (knölsvanshona x sångsvanshane) är i de närmaste identisk med knölsvan i samma dräkt. De främsta diagnostiska karaktärerna är förstås näbbens form och färg. Hur den håller halsen, storleken och lätet är också avslöjande förutom detaljer i fjäderdräkten i olika åldersstadier.

I en undersökning av mindre sångsvanens häckningsbiologi i europeiska Ryssland utförd av ryska, holländska och brittiska forskare ges en utmärkt översikt om vad vi idag vet om den mindre sångsvanen (Cygnus columbianus bewickii), den minst kända av våra svanar.

8000 individer av det arktiska västryska beståndet följdes under deras övervintring i Slimbridge, Gloucestershire och Welney, Norfolk i England. Individerna kunde identifieras genom variationer i deras gula och svarta näbbteckningar. Identifikationen säkerställdes genom att 2000 av fåglarna märktes med färgringar som kunde avläsas på avstånd upp till 200 meter. Observationerna visade bland annat att fåglarna var mycket traditionsbundna och att samma individer år efter år återvänder till samma övervintringsplats tillsammans med sin partner och sin avkomma. Svanarna visade sig vara mycket långlivade. 40 fåglar uppnådde minst 20 års ålder och tre individer blev minst 26 år gamla. Långtidsstudien i denna rapport visar att häckningsframgången förbättrades ju längre parförhållandet varade. Reproduktionen under längre tid påverkades också av storleken på hanen. Ju större hane desto mer framgångrik vid dispyter om föda och häckningsrevir. Vinterobservationerna i England och Holland utvidgades med omfattande fältstudier på den ryska tundran för att se vilka faktorer som påverkar artens häckningsframgång. Häckande fåglar kontrollerades avseende ringar och deras näbbmönster antecknades för identifiering under senare år.

Bland mängder av andra data som framkom i den ytterst intressanta uppsatsen vill jag här uppmärksamma hur viktiga näbbmönstren är för att identifiera individerna hos mindre sångsvan. Till skillnad från sångsvanen överväger den svarta delen alltid över den gula. Men jag tror att med träning och noggrannhet kan vi se skillnader också på den vanliga sångsvanen. Nämnas bör att den äldsta svenska ringmärkta sångsvanen uppnått en ålder av 25 år och 1 månad. Då blev den dödad av hund.

Här visas näbbmönstret för tre individer i samma familj fotograferade på Strömmen nyårsaftonen 2015.

 

 

 

 

 

 

 

 

Referenser: Rees E.C. et al. 1993: International collaborative study of Bewick’s Swans nesting in the European Northeast of Russia. The Russian Journal of Ornithology

Vitkindad gås (Branta leucopsis) – dess spridning utanför ryska Arktis

Stockholm med omnejd hyser en stor population av häckande vitkindad gås.

Historien har sitt ursprung i vingklippta individer på Skansen som anpassade sig väl på de klippta gräsytorna och fågeldammarna vid Bollnästorget. Flera par fick årligen gässlingar och lät sig villigt matas vid torgets marknadsstånd. Häckning skedde på de omgivande landskapsstugornas grästak. Redan i mitten på 1960-talet kunde jag varje år i slutet på sommaren se en flock på minst 100 individer, adulta och årsungar, invid dammarna. De flyttade under hösten då djurskötarna på Skansen sedan flera år upphört med all form av vingklippning. Under högvintern stannade endast några få gäss kvar vid de allt som oftast igenfrusna dammarna. På våren återkom gässen utan minsta skygghet och skred i slutet på maj till häckning på hustaken. Bara något år senare konstaterades häckning utanför Skansenområdet på södra Djurgården och samtidigt uppstod en koloni på Fjäderholmarna. Betande fåglar kunde sommartid ses i slutet på 60-talet vid Blockhusudden och Mölnaängen på Lidingö. Efterhand rörde det sig om flera hundra individer, på 1970-talet uppskattar jag dem till närmare något tusental. Denna epokbildande utveckling kunde jag följa på plats då jag varje vecka under cirka 10 års tid spelade i Skansenorkestern, övade och bytte om i Bollnäsgården. Ofta tog jag därefter promenader på Djurgården, gärna i området runt Waldemarsudde.

Det är ingen tvekan om att den friflygande, efterhand ansenliga Skansen/Djurgårds-populationen haft betydelse för artens häckningsframgång i Stockholmsområdet och bidragit med tillskott till den koloni som uppkom på Gotland under tidigt 1970-tal. Cirka tio år senare etablerades kolonier på Öland och Ösel i Estland. Vid den tidpunkten upplevdes arten ha skapat en disjunkt utbredning. Dels det ursprungliga arktiska beståndet vid Barents hav i Ryssland, dels det nya Östersjöbeståndet. Genetiska studier visar att dessa populationer har samma ursprung. De övervintrar i Tyskland och Holland men vid stränga vintrar också i Frankrike. En annan västligare gåspopulation övervintrar på de Brittiska öarna och har sin hemvist på östra Grönland och Island/Spetsbergen.

En viktig orsak till den snabba expansionen av häckande par på öar i Östersjön beror på att kullstorleken där är både större och att fler ungar lyckas blir flygga. Kortare energibesparande höst- och vårflyttningar, längre häckningssäsong och jaktförbud har här gynnat arten i förhållande till individer från de arktiska häckningsplatserna.

Under 1990-talet fortsätter expansionen utifrån samma förklaringsgrunder. Då uppkommer nya kolonier utmed Finlands södra kust som i Åbo, Helsingfors och Kotka. Även här antas Skansengässen och fåglar från Helsingfors zoo till en del vara förklaringen. I Danmark uppstår en koloni på ön Saltholm som snabbt växer till. Ursprunget tros härröra från dels Malmös parker, dels Östersjöbeståndet. Ungefär samtidigt koloniseras västra Tyskland, främst vid kusten.

Tidigt 1980-tal iakttogs de första häckande paren i de holländska deltaområdena vid Zeeland och Zuid-Holland. Ursprunget är oklart men sannolikt rör det sig om både vilda och uppfödda fåglar. I den miljön hade de minst samma häckningsfördelar som Östersjöpopulationen. Antalet häckande par ökade därför snabbt. År 2005 beräknades de till närmare 6000 par. De är lika många par som då häckade på Gotland och Öland. Sammantaget var nu den summerade svenska och holländska populationen lika stor som hela den ursprungliga ryska. En betydande förskjutning hade emellertid skett från enbart arktiska häckningar till en bred korridor av kolonivisa häckningar utmed kusterna till vinterkvarteren. Ett underskattat inslag som återkommer på flera håll är de urbana gässens betydelse för denna utveckling. Här tillförs individer även från inlandslokaler som kolonin i Lahti.

Av ringmärkningsåterfynd kan konstateras att det sker ett omfattande utbyte av individer mellan de olika populationerna. Återfynd av till exempel i Holland ringmärkta ungar har senare befunnits häckande på Kolguev-ön i Petjorahavet. Så sker även i motsatt riktning. Förklaringen är att efter parbildning i vinterkvarteret bestämmer honan häckningsorten. Denna hemortstrygghet gäller framöver då paren lever strikt monogamt. Det betyder att ett lugnt promenerande par med ungar som låter sig matas på Djurgården kan hanen lika väl vara född vid Ishavet, en holländsk polder eller på Laus holmar på Gotland. Deras oskygga beteende bidrar till denna flexibilitet. Liksom det skydd en kolonibildning skapar.

Från toppnoteringen år 2005 har både den svenska och holländska populationen minskat påtagligt. I någon mån har det motverkats i Sverige genom att de vitkindade gässen etablerat sig som häckfågel längs stora delar av kusten samt i vissa insjöar. Däremot har de för arten viktiga kolonierna på Gotland och Öland reducerats dramatiskt från tidigare cirka 5000 par till drygt 1000 år 2015. Här finns det plats att utförligt förklara detta tapp! Räv, skyddsjakt eller vad?

Mindre totalpåverkan tjänar nästa exempel. På skären runt Svartlöga i Stockholms norra skärgård har vitkindade gäss försökt och i enstaka fall lyckats häcka sedan 10 år tillbaka. Jag har förväntat mig se en kolonisering då det finns lämpliga biotoper för både häckning och bete. Men så har inte skett. Både gråtrut- och havstrutsstammen har gått kraftigt tillbaka samtidigt som räv och mink hålls efter kontinuerligt. Så här tror jag inte förklaringen finns att hämta. Istället misstänker jag huvudorsaken vara predation av havsörn då flera par jagar reguljärt i den här delen av skärgården. Till och med grågässen och kanadagässen, som i övrigt utvecklats starkt, verkar på sistone inte öka, möjligen tvärtom.

Trots dessa signaler uppskattas Östersjöpopulationen i sin helhet till omkring 25.000 individer 2015. Det är onekligen en framgångsrik utveckling sedan början på 1970-talet.

Referenser: N. Feige et al. 2008: New established breeding sites of the Barnacle Goose in North-western Europe; Larsson, Kjell. 2015: Antal häckande par av vitkindad gås på Gotland och Öland, Linnéuniversitet, Artpresentationer Svenska Jägareförbundet.

Gåshybriden – kanadagås x vitkindad gås

Andfåglar bildar oftare än många andra ordningar blandpar vilket kan resultera i hybrider. På Stockholms vatten har jag vintertid träffat på två olika gåsföreningar. Vårvintern 2013 såg jag två ungfåglar simma vid Skeppsholmsbron som uppenbart var hybriden grågås x kanadagås. Jag uppmärksammade dem först genom lätet som jag inte kände igen. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig och inga anteckningar gjordes heller. Enda trösten: Det var nog inte sista gången.

Tämligen ofta tycks hybriden vitkindad gås x kanadagås rapporteras från olika fågellokaler i Sverige. Det är en mindre gås som vanligen gör sällskap med flockar av rena vitkindade gäss. På Stockholms Ström, i januari 2016, kan två kullsyskon iakttas vid matningsflotten som med stor sannolikhet är hybriden kanadagås x vitkindad gås (Branta canadensis x Branta leucopsis). Storleken och färgteckningen påminner mest om kanadagås vilket indikerar att modern är kanadagås och att fadern vitkindad gås. Den senare har gett avtryck i form av ett mindre huvud, smalare och kortare hals och en vitaktig panna. Det andra kullsyskonet hade också intermediära drag men än mer påminnande om kanadagås. Ännu har jag inte hört något läte från någon av fåglarna.

 

Mandarinand (Aix galericulata) – asiatisk art på frammarsch i Europa

Som omväxling brukar jag skicka lite fågelbilder till mina närmaste dendrologvänner när jag tycker mig ha något att visa. När rhododendronspecialisten, som även är fågelintresserad, svarade och ställde frågan: ”Det var väldigt fina bilder. Är populationen av mandarinand växande i våra trakter?”

Efter research och grävande i egna anteckningar svarade jag per mejl så här:

Det dyker upp en och annan mandarinand lite här och var i Sverige. T o m långt norrut. De kan vara synliga under ett par, tre år på platsen, oftast vintertid. Nästan alltid ensamma individer. Och naturligtvis rapporteras mest hannarna. Häckning har förekommit i Sverige, bl a utanför Strängnäs och i Uppland. Men några stationära lokala populationer känner jag inte till. Dock har vissa små ansamlingar (upp till som högst 25-35 individer) noterats från Ängelholmstrakten och Borås. Där har mandarinänder för flera år sedan smitit från voljärer. På Fyn vid Odense Å har arten häckat regelbundet sedan år 2000. Annars är föregångslandet liksom hortikulturen Storbritannien. Någon gång vid sekelskiftet inventerade man arten i England och Skottland. Lågt räknat kom man fram till cirka 7000 fritt häckande par. Vid den tidpunkten bedömdes den brittiska populationen motsvara nästan ⅓ av artens hela bestånd. Detta då mandarinanden i sitt naturliga utbredningsområde i Nordostasien missgynnats av skogsskövling/försvunna småvatten och jakt (inte minst i Nordkorea) var de europeiska bestånden viktiga. Länder på kontinenten med många herresäten och parker/arboreta har likt England stabila bestånd av mandarinand. Typ Holland (Arnhem), Belgien, Tyskland (Berlin-området) och Schweiz. Men nyare beståndssiffror från Japan och Korea pekar på att antalet par inom de ursprungliga och utvidgade häckningsområdena varit underskattade. Arten som sådan är inte hotad. Men populationen växer inte, kanske minskar den något.

Hur är utsikterna för Sverige? De borde vara goda att etablera en fast population. Mandarinanden är trots sitt exotiska utseende ingen vek art. I nordöstra Kina, delar av ryska Fjärran Östern innefattande södra Sachalin samt japanska Hokkaido är både klimat och vegetation tämligen likartade vårt. De tål snöstorm och eländiga förhållanden men flyttar om så behövs om hösten till Sydkina respektive södra Japan. Trots att jag varit i dessa krokar (häckningsområdena) flera gånger har jag aldrig sett en mandarinand. Jag kan inte minnas ha sett någon individ ens i de japanska trädgårdar jag besökt. Så chansen är större att påträffa dem i något småvatten i Europa än i nordostasien. Att de dyker upp i Enköping, Nälden, Sveg, Pildammsparken eller i Stockholm är inte märkligt. Och jag tror inte de i första hand är parkrymlingar utan avkommor från de frilevande, självreproducerande stammarna i Europa. Då de har goda vingar är det en sinkadus om de behagar dyka upp i Skottland eller Nälden, i Berlin eller Malmö. En ringmärkt mandarinand i Arnhem hittades senare slagen av rovfågel utanför Trondheim. Ett liknande utbyte har skett mellan Odense och Berlin. Att de som många tidningar tror skulle ha felflugit från Kina, Korea eller Japan är högst osannolikt. Ju flera spontana eu-migranter som finner skyddande småvatten som Vattenparken i Enköping, desto säkrare har vi en ny permanent invandrare. Bilden från Trewidden Garden i Cornwall är en lämplig häckningslokal. Att våra enahanda skogs- och jordbruk nu ges lite bidrag för att meandra diken till åar och småvatten ökar chanserna till att denna vackra fågel slår sig ner här. Liksom att allt fler samhällen och personer skapar egna woodlands med dammar, små eller stora. Bland en del gamla ornitologer finns det en avog, nästan rasistisk inställning som om att denna art är främmande i vår fauna och borde försvinna. Åtminstone inte räknas. Jag menar det är hög tid till mental korrigering. Mandarinanden har tagit 275 år på sig att i maklig takt etablera sig i Europa. Först som ett dekorativt damm-komplement likt guldfiskar till att vara försiktiga hålhäckare i träd nära mindre vatten. Detta europeiska bestånd har numera betydelse för arten som helhet. Jag både tror och hoppas att vi i Sverige lite mer allmänt får tillfälle att njuta av denna exotiska skepnad. Den kommer heller inte att ställa till mer oreda i vår natur än fasaner eller för den skull inhemska gräsänder.

Ungefär samtidigt med mitt svar till kollegan tog jag kontakt med ArtDatabanken med frågan om de hade kännedom om några säkra, stabila häckningslokaler i Sverige eller annan information av betydelse beträffande artens svenska status.

Med vändande post fick jag i sammanfattning följande svar av Jonas Grahn.

Tyvärr har jag inte mycket att tillägga. Jag har själv funderat en del på frågan om den nu är etablerad, det finns (åtminstone vad jag känner till) ingen som sammanställt och analyserat nuläget på ett adekvat sätt. Precis som du skriver sker ju häckningar lite varstans, små bestånd finns nog lokalt bl a i Ängelholmstrakten där den ju funnits under lång tid. Det man kan fråga sig är om den någonstans är fast etablerad så att spridning sker därifrån. Mandarinand hybridiserar aldrig eller mycket sällan, ev. problem skulle väl vara konkurrens med knipa om bohål men det känns osannolikt.

SR 2016-01-18

Bilder på vinterfåglar på Stockholms Ström

Kalla vintrar samlas flera tusen änder och svanar vid Strömbron p g a daglig utfordring och att strömmen aldrig fryser till. Varje vinter brukar det alltid dyka upp några fågelrariteter. I år kan t ex skådas en ung bergand, 2 hybridgäss och en mandarinands hane för tredje året i följd. En sångsvansfamilj med 4 ungar dominerar matningsflotten med hugg och slag. Men mer kan komma för vintern har knappt börjat. Också människor träffas här med sina brödpåsar och njuter av skådespelet.

Klicka på kamerasymbolen för att se bilder